friends and frienemies

just nu känner jag mig lite so so friend wise. typ, jag har mått asdåligt senaste tiden, och människor som då kanske borde ha ställt upp gör det inte. för det är ju mycket roligare att prata om sig själv. typ. det där gäller även delar av min släkt. men don't worry, snart vill jag prata om er igen. jag är ju liksom alltid här. igår var det iaf begravning och jag har ju faktiskt en fantastisk pojkvän och vänner som är än fantastiskare, så det där klarade jag riktigt bra. konstigt att man faktiskt kan bli tightare med någon när de flyttar flera ljusår bort.

begravningen fick mig att tänka på allt möjligt bra. som att vi alla är olika, alla kan inte ställa upp jämt. så även om det känns jobbigt att jag inte har alla som jag behöver just nu så är jag absolut inte själv. och de kommer ju tillbaka. så att jag kan sitta i telefon i timmar och älta den där personen som by the way är fugly as hell.

men... nu är det ju faktiskt också så att jag inte behöver så många vänner längre. jag har adopterat en orangutang istället. grendon heter han. and i'm in love.