ordpolisen

jag är verkligen en ordpolis. ibland måste jag bita ihop ganska hårt för att inte rätta folk. men när man pratar är det ju inte så farligt att säga fel. då kommer orden bara ut liksom. men när man skriver har man ju översikt och ska kunna rätta till. och det är inte konstiga saker jag stör mig på, som ingen människa förutom jag och en professor på lu kan, utan det är sånt som varenda vuxen människa ska ha inprintat. som till exempel de, dem och dom.

störmoment 1.
det finns en blogg här på nätet av en tjej som verkar vara jättetrevlig och jättemysig, men hon använder bara dem. t.ex. dem gick och handlade. dem var jättefina. hon får det ju såklart rätt ibland. t.ex. jag gillar dem. jag har dem i en annan färg. men herregud människa! kan du inte använda de så skriv bara dom. det kanske ser dumt ut men det ser dummare ut att använda dem hela tiden.

störmoment 2.
det här är inte lika störigt. men ändå. det heter kvalitet. inte kvalité. och tjejen på den här bloggen använder ordet heeeela tiden. jag funderar på att maila henne. jääättebra kvalité.

men jag har upptäckt att jag gillar att ha rätt för mycket. men när det kommer till ord så är jag nog lite skadad av min mamma. men ord är verkligen mitt liv. det är genom att uttrycka sig man lever, enligt mig. böcker, musik, språk, allt. nu är jag klar med att leka moraltant.

förresten drömde jag att jag räddade min kusin vendela från att drunkna och sen fick jag berätta om det i tv med perry como. det ni.