jag är ensam a.k.a årskrönika #1

och det är helt okej. det är på ett bra sätt, jag tvättar och städar och fixar julklappar och allt som behöver göras.

jag tänker så mycket. lite för mycket. och det får liksom inte plats här, så bloggen får ganska mycket vila. inte så att det har tagit slut eller så, vi bara chillar ett tag, bloggen och jag.

det här året har varit speciellt. så mycket har hänt. till exempel vet jag exakt vad jag gjorde den 22a i varje månad. det är stort. jag har fått göra många val. jag har valt bort mest. jag hoppas att jag nästa år i stället väljer till. det jag har valt bort är mest människor. inte så att jag väljer mina vänner. utan att jag drar de viktiga och de som gör mig gott närmare. och de som orsakar oro får ta ett steg tillbaka. för jag är värd det goda. det är väl en bra insikt?

fortfarande finns det människor som jag inte vet var jag har. personerna som är mig allra närmast antar jag. de är så nära så jag ser inte skogen för alla träden, kan inte vara objektiv. om en människa skapar kaos men ändå så mycket kärlek, är h*n värd det då? jag hoppas det. det får tiden utvisa.

de flesta kan nog gissa vilka människor som varit viktigast i år. de gissar nog fel. jag är inte förutsägbar. när pojkvänner har sagt att jag är underbar och vacker har jag tänkt, jaha? du tycker bara så för att du är tillsammans med mig. de som verkligen räknas är de som passerar en i förbifarten. och ändå tycker att du räknas. det har funnits några såna. fler än vad som har funnits förut. en person jag träffat 2½ gånger finns i mina tankar och öron varje dag. bara det.

nån som är viktig(ast) och som jag faktiskt kan nämna vid namn är tilde. 2 år gammal. hur kan en liten person generera så jävla (här behöves ett jävla) mycket kärlek i mig? hon får mig att tänka på allt som kunde vara. och allt jag faktiskt måste välja bort. för hennes skull, och för det som skulle ha varit. och man kan inte annat än älska en så opretentiös varelse. när jag ska lägga henne och försöker banka in lite musikvett som till exempel f.d. cat stevens i henne säger hon bara emil. och så sjunger vi emil igen för 28e gången.

det här blev långt. det jag vill säga är att även om alla räknas, så räknas vissa mer än andra, och inte alltid de man tror. och det får vara så. det har jag lärt mig i år. jag älskar.